Jag hatar verkligen den känslan! Och jag upplever den flera gånger varje dag :(

Det är faktiskt svårt att räcka till ibland. På natten tex när grabbarna ska äta och är hungriga samtidigt. Jag kan inte hålla båda i famnen så då får den som är hungrigast ligga i famnen och äta medans jag ger den andra när den ligger i spjälsängen. Och det känns så himla jobbigt att inte kunna ge båda den närhet dom vill ha när dom äter.

Och eftersom Elliot är lite kinkigare och grinigare än vad Harry är så blir det automatiskt att man har han i famnen oftare och då får jag såå dåligt samvete för att jag ger honom mer tid än Harry. Men jag hoppas att han inte mår dåligt över det för han ligger coollugnt i vagnen.

Och sen Jullan, jag har ju naturligtvis inte lika mycket tid för henne längre. Och det gör ont i hjärtat på mig när jag tänker på att hon kanske känner sig åtsidosatt. Men jag försöker att spendera all ledig tid med henne och hitta på saker med henne. Vi låter även henne få vara med och hjälpa till med pojkarna och vara delaktig. Men det känns ändå som att jag borde kunna göra mer.. Men vad?

Sen är det ju skolan, hemmet som ska skötas, man ska hinna träffa och hålla kontakten med vänner, förhållandet med Björn ska ju "underhållas" osv så det känns som att man skulle behöva klona sig i 10 delar ibland..